skäf (1)
SOD1884 · Söderwalls huvudverk
nn
skäf -ar ) 1) en af de vedartade delar som frånskiljas el. affalla vid bråkning af lin el. hampa, skäfva; grand. huru mat thu sighia thinom iämcristne, lät mik vt taka skäfuena (festucam) wr thino ögha. ok thu seer ey stora stokkin j thino ögha MP 1: 208 . " vtledha skäfuena af thins iämcristins ögha ib. hwi seer thu litzla skäff j thins iämcristins ögha ib. räkna . . . thina synde wara swasom storan trä stok oc thins brodhros swasom litla skäf " KL 270 . Ber 109 . LfK 116 . 2) blåntapp? swasom minzsta skäff ällir lättasta dwn fiädher wpföris j wädhrit (tanquam languo quæ a vento tollitur) Su 237 . - pl. blånor. idhar styrkir skal vardha swa som askohöghir af skäfwom (ut favilla stuppæ) MP 2: 78 . " the (snarorna) syndirslitas aff hänne sua som skäfwa (stuppæ) ok rutin reep " Bir 2: 200 . " hon skal syndirslita thom (näten) swa som skäfwa " ib 3: 152 . - sing. koll. blånor. jdhar styrkir scal vara swa som asko höghir af skäff (ut favilla stuppæ) MP 1: 255 . " eldrin och skäwin (stuppa) badhin saman kastadh " Ber 161 . 3) strå? han skiälfwer ok falnar som en skäff Al 3286 . - Jfr skävor.