strängia (1)

SOD-SUPP · Söderwalls supplement vb v.

strängia v. v. [Isl. strengia. Fdan. strængje] eg. hårt åtdraga, spänna. - tvinga. stränghins (constringentur) the til ordinem ällir reghlonna, hwilke wt wilia ganga ällir wilia fordarffwa sik SpV 433 . dödzsins porthir nar han stängdhis (sannol. fel fr stängghis), sidhan til nakra omskiptelikhet, war stadhge ok liff aldirgh strängis (porta morits dum clauditur, nec esse nostrum mutabitur) ib 590 . pres. strängher PMSkr 90 . pass. strängis SpV 590 . konj . pl. 3 pers. stränghins ib 433 ), strängia sik , sätta sig (emot). strängher seg nokor aff battzmannommen thär j moth, tha ma skiparen läta gripa honom, oc läggia j fängilse PMskr 90. *strängia amot , sätta sig mot, snsätta. Jfr Sdw 2: 1307. - Jfr tiosträngdher.